Klockan är 7 på morgonen och isbrytaren Ymer ligger stilla i allt det vita. Is runt omkring oss, vitt landskap med stora flak som har knuffats, rest sig och sedan frusit fast. Jag trevar i akvarellådan. Var ska jag börja? Detaljer eller översikter? Nej inga detaljer, jag koncentrerar mig på ljuset, struntar i de enskilda isflaken. Det är ett fint motljus, men vad är det för färg? Vilken blå i skuggorna? Isen är så mörk, blålila, grönblå, Ultramarine, Cerulean mot det vitaste vitt.
Medan jag målar fortsätter besättningen med sina sysslor, Eric går en runda med dammsugaren på kommandobryggan. Det är en lugn lördag och från radion hörs Ring så spelar vi.
Vi driver sakta med isen. Det syns inte utanför, men radarbilden visar små, små rörelser.
14 mars 8 m/s sydlig vind och måttlig sikt.
Ymer har assisterat hela natten. Det durar i fartyget, vibrerar och ibland hörs kraftiga smällar. Ett frasande, porlande ljud uppstår från mindre isklumpar som virvlar utefter fartygssidan.
Nu är det så mycket issörja att fartyget som vi assisterar fastnar igen och Ymer tvingas backa i den täta snöyran för att bryta loss henne.
